LINN!!
"Bitch please, the world doesn't revolve around you!"
I.W.G.U.E.F.Y-Chapter 14-I have to ask...
”Blaze?” hasplade han ur sig. Han lät orolig, förtvivlad, och hjälplös.
”Blod.” var det ända jag fick ur mig, så lågt att en människa inte skulle ha uppfattat det. Jag hade aldrig varit med om detta, och Jims ansiktsuttryck talade om att han inte heller varit det. Han hade berätta att man blev svagare, och tillslut dog om man avstod från blod för länge. Men ingen av oss visste att det skulle gå såhär fort. Allting började bli en aning suddigt, och jag fick en massa vita fläckar i synfältet. Dem rörde sig sakta, och växte sig allt större. När dem tagit över helt kunde jag inte längre få ur mig ett ljud. Var Jim kvar? Hade han lämnat mig här för att dö?
”Blaze, Blaze kan du höra mig?” Jims röst lät avlägsen, som att jag var under ytan. ”Blaze, jag har blod nu! Snälla Blaze svara!” jag drog in ett djupt andetag genom näsan och blodlukten fick något i mig att knäppa till. Jag kunde inte längre styra min kropp, det var som att ett djur inom mig tagit över. Jag kastade mig upp på huk och visade tänderna för att sedan vråla högt. Allt var så overkligt, som att jag satt på ett moln ovanför och såg ner på in kropp, som styrdes av någon annan.
Allt gick oerhört fort, jag kastade mig över påsarna med blod, om jag såg kom från sjukhuset, och Jim drog snabbt åt sig sin arm. När jag, extremt snabbt, tömt alla påsarna, ”återvände” jag sakta till min kropp. Jag kände mig stark igen, och alla mina sinnen var tillbaka, i sin fulla kraft.
♦
”Vad hände?” frågade han när jag var helt återställd.
”Jag… jag vet inte…” mumlade jag och torkade bort blodet med tröjärmen. Men sen upptäckte jag att det var meningslöst, hela jag var täckt av blodstänk lite överallt. ”Det var som att… som att någonting annat tog över, jag kunde inte kontrollera min kropp.”
”Men hur...?” han kunde inte fortsätta, hans mun förblev halvt öppen, som att han skulle säga något. Men inga ord kom ut.
”Jag har inte druckit blod sen… sen…” jag vet att det inte var så länge sen, då detta måste ha skett tidigare i så fall, men jag kom ändå inte ihåg det.
Utan att säga något, gick jag nästan mekaniskt upp till mitt badrum för att duscha bort blodet.
♦
Skoldagen gick väldigt fort, och när klockan ringde ut för dagen bokstavligen studsade jag upp ur min stol. Jag vet inte varför jag plötsligt var så glad, och hade sådan energi. Men troligtvis var det för att jag fått ny energi igår.
Justin…
Tanken smög sig på, precis som alltid.
Var det därför jag var glad? För att jag skulle träffa Justin idag?
”Oj, någon har bråttom!” sa Sierra som långsamt börjat resa sig upp bredvid mig. ”Vart ska du?” frågade hon och började samla ihop sina böcker.
”Ingenstans, känner mig bara glad!” kvittrade jag och gick mot mitt skåp. Snabbt slängde jag in mina böcker och fiskade upp mobilen ur fickan.
”Har slutat nu, vad ska vi göra? :)” skickade jag iväg till Justin.
”Vad vill du göra, jag har inga förslag… :)” fick jag snabbt tillbaka.
”Vi kan vara hos mig, om du vill, Jim är borta. :)”
”Det blir bra! :)”
”Great, jag åker nu. Så jag kommer förbi dig om 15. :)” jag la ner mobilen i fickan och stängde skåpet. Med snabba små hoppande steg tog jag mig till bilen, hela tiden med ett leende på läpparna, och hoppade in. Jag svängde ut från parkeringen och stampade sedan plattan i mattan mot Justins och mitt hus. När jag kom fram stannade jag utanför hans uppfart och tutade.
Snabbt öppnades dörren och Justin vinkade snabbt med ett leende på läpparna innan han vände sig om igen stängde dörren.
”Hey.” sa han glatt när han satte sig.
”Hey.” svarade jag lika glatt och åkte iväg. Bara någon minut senare var vi vid min grind.
”WoW…” hörde jag Justin mumla bredvid mig. Jag vevade ner rutan och slog in den långa koden, samt tryckte tummen mot fingertrycksavläsaren. Allt det var Jims idé, min åsikt var bara att det var väldigt överdrivet. Men om han ville ha det så fick han det, jag kunde lätt hoppa över. Så det var inget problem.
”Stäng munnen hörru, annars kommer du börja dregla!” sa jag på skämt och Justin skrattade till innan han rodnade. Åh vad gulligt, jag älskar när folk rodnar! Tänk om ändå jag kunde det, kunde känna värme, fälla tårar…
Allt det där är saker som får mig att önska att jag var människa igen. Men jag vet att det inte är möjligt, jag kan antingen fortsätta i det ”frysta” tillstånd jag är i nu, eller försvinna för alltid. Dör på riktigt, avsluta allt, men då väljer jag hellre mellanläget jag är i nu. I alla fall ett tag till…
Jag klickade på knappen och garagedörrarna öppnades smidigt och snabbt. Justin såg fortfarande en aning förvånad ut, och jag knep ihop läpparna för att inte skratta högt. Vad söt han är!
Jag stängde av motorn och gick ut från garaget. Vi kunde ha gått in i huset därifrån, men entrén är mycket coolare om man går in från huvudingången.
Vi kom fram till dem stora dubbeldörrarna och jag låste upp dem 4 låsen. Också onödigt enligt mig. speciellt då ingen människa kan ta sig in genom porten, plus att dem inte kan skada oss, och vi skulle enkelt höra att dem kom, och då döda dem eller så!
Sedan tog jag tag i dem två stora runda handtagen och drog upp dörrarna.
Dörrarna öppnades och jag blev ännu mer imponerad.
”Oh my god!” mumlade jag och hörde hur Blaze skrattade bredvid mig, men jag kunde vare sig stänga munnen eller sluta glo storögt på husets innanmäte. Jag gick efter Blaze in och hängde av mig min jacka på en krok, sedan tog jag av mig skorna och ställde dem i det prydliga skostället. Blaze sparkade av sig sina och lät dem ligga där mitt på golvet, något jag hade fått en ordentlig utskällning för.
”Ehm, vill du att jag ska visa dig runt eller…”
”Oh ja!” avbröt jag snabbt och hon log.
”Okej, kom här.” sa hon och sträckte ut handen mot mig. Jag tog den i min och besvarade hennes varma leende. Vi gick genom den långa hallen och kom fram till en öppning. Rakt fram var det en bred, majestätisk trappa, och sedan rum åt höger och vänster.
”Här… är köket!” sa hon och gick åt höger. Vi gick in en bit it rummet och vände oss sedan mot själva köket, det vill säga spisen, ugnen och köksbänkarna. Dem var gjorda i vackert, mört, trä och klart stål. Bänkarna hade vita skivor och det stod en fin vas på bänken. Allt var så fint, och jag hade ännu bara sett köket.
”Det är väldigt fint!” sa jag och hon vände huvudet mot mig med ett leende.
”Nej, inte så värst… Vi har haft finare.” WoW… ”I alla fall, här är matsalen…” vi kom igenom en stor dörrkarm och kom in i ett lite mindre rum. Mitt i stod det ett borde med fyra stolar, även detta i mörkt trä. ”Sen här är ett av vardagsrummen.”
♦
”Här är Jims rum.” sa hon och öppnad en dörr. Rummet var inrett i ljusa, stilrena färger. Ingenting för starkt, men en aning stelt kanske. Något på bordet fångade min blick, men jag hann bara snabbt se vad det var innan Blaze drog med mig ut.
Nej, jag måste ha sett fel…
”Och här är mitt rum!” sa hon väldigt glatt och öppnade den sista dörren. Rummet var ganska litet jämfört med dem andra, men så mycket mysigare. Rosa kanske inte var min favoritfärg, men det passade bra här.
”Så..” sa hon och släppte min hand för att sedan sjunka ner i soffan på rygg. ”Vad vill du göra?”
”Ehm… jag måste bara fråga… men har du […]”
"Jag hörde att du hatar mig, ta en nummer lapp och vänta tills jag bryr mig!"
Bara så ni vet, det kommer alltså idag!
"You alwayys have 2 choices when you wake up. 1-Wake up & sleep again & continue dreaming or 2-Wake up & stand up & make your dreams come true."
Så kolla in igen innan 12, annars kommer det imorgon...
I.W.G.U.E.F.Y-Chapter 13-I was left to die
Dem fanns kvar, det skulle dem nog alltid göra, även om Justin kom tillbaka nu. Jim var min första kärlek, min första kyss, den första och enda jag haft sex med. Han är den enda som sett mig naken, förutom de tjejer i skolan när man byter om, och han är den enda jag sett utan kläder. Kan sådana känslor verkligen försvinna? Eller hade jag bara inte tänkt på dem?
Kanske skulle jag välja Jim, kanske skulle jag bli tillsammans med honom igen. Vi kunde flytta, börja om igen. Vi kunde bosätta oss i en stuga mitt ute i skogen, då skulle vi inte behöva flytta, ingen skulle veta att vi var där, och ingen skulle tycka det var konstigt att vi inte åldras.
Det skulle vi kunna göra, det kanske fortfarande finns hopp för mig och Jim.
Jag kanske ska lämna Atlanta, alla människor, även Justin…
Jag stod med mobilen i handen och bara stirrade på skärmen. Jag höll tummen över ”Call”, men vågade inte trycka. Skulle jag ringa? Tänk om hon säger nej, kommer vi ändå kunna träffas som vänner då? Ska jag ringa eller inte..?
"... call or not to call? ..."
Dessa tankar snurrade runt och runt i huvudet på mig medan jag stirrade på skärmen. ”Blaze” hennes lika vackra och annorlunda namn som hon, prydde dess yta.
En dörr som hårt smälldes igen på nedre våningen fick mig att hoppa till, men sen blev det tyst. Jag återvände till min telefon, och drog häftigt efter andan när jag såg skärmen.
”Calling Blaze…”
Fan, fan, fan! Det har gått en signal, om jag lägger på nu kommer hon ha sett att jag ringt, det är bara ännu töntigare.
Så jag svalde hårt och lyfte luren till örat. 1 signal till, och ännu en. Precis när jag lättat skulle lägga på så svarade hon.
”Justin?” hon lät väldigt förvånad.
”Ehm, hej…”
”Hej!” sa hon, glatt? ”Hur är det?”
”Jo, alltså... jag undrar bara om… du kanske… skulle du vilja…” men gud Justin, spotta ut det! ”Jag undrar om du skulle vilja hitta på något?”
”Åh… nej... asså… tyvärr…” fan, jag visste att jag inte skulle ha ringt… ”Jag kan inte nu, men imorgon när jag slutar?”
”Gärna!” svarade jag, nästan lite för snabbt och ivrigt. Men hon skrattade bara glatt och jag rodnade. Vilket kändes ännu dummare då hon inte ens var här.
”Okej, jag messar dig när jag slutar!”
”Bra, ses.”
”Puss.”
”Puss.” sa jag och la på.
O-M-F-G…
JAG SA”PUSS” IGEN?!?
Varför? Varför säger jag ”Puss” till Justin? Nej, gud vad töntigt! Han gillar ju inte ens mig…
Om han ville att vi skulle vara mer än kompisar, så hade han väl ändå frågat ut mig på en till dejt, inte bara ”hänga”!
Jag suckade frustrerat åt mig själv och la mobilen på nattduksbordet. Jag satte mig upp i sängen och kollade uttråkat runt i mitt rum. Tänk om jag ändå kunde sova, vad skönt! Inte just grejen att somna, men att kunna ta en paus från allt tänkande!
”Blaze?” ännu en suck slapp ur min mun när jag hörde Jims röst. Varför kunde han inte vara den där gulliga, rara killen jag träffade när jag fortfarande var mänsklig? Varför hade han blivit ett sådant monster. Om han bara hade fortsatt vara sitt gamla jag, då hade jag sluppit gå med i cheerleader laget, sluppit hålla mig borta härifrån, och sluppit leta efter den där dumma boken! Då hade jag aldrig ifrågasatt honom, men nu kan jag inte släppa tanken…
”Vad vill du?” väste jag när han öppnade dörren.
”Oj, chilla. Jag har inte gjort något!” sa han och höll upp händerna som han visade att han inte var beväpnad.
”Jag vet.” sa jag lite skuldmedvetet och suckade.
”Vad är det?” frågade han oroligt och gick fram till mig. jag reste mig upp ur sängen och slog höll upp knytnävarna mot bröstet och lutade mig mot Jim. Precis som jag hoppats la han armarna runt moig och lutade huvudet mot mitt, för att sedan börja stryka mig över ryggen.
Jag började snabbt gråta, vilket säkert bara så helt konstigt ut när det faktiskt inte kom några tårar, men ingen kunde se mig nu, så det spelar ju ingen roll. ”Såja, det blir bra.” sa han i försök att trösta mig. men det fick inte den effekten jag hoppats på, jag mådde inte alls bättre, som jag alltid gjorde förut när Jim tröstade mig.
”Nej… Det… Det kommer det i-i-inte!” snyftade jag och kände hur känslorna bara fortsatte välla ut.
”Jo då, vad är det?”
Hm, låt oss se…
- Jag vill inte vara med dig.
- Du gör mig sur.
- Jag mår dåligt av att vara nära dig.
Det kunde jag inte direkt säga till honom. Jag önskar det var Justin jag kramade nu… tanken kom omedvetet, och chockade mig stort. Va, vadå Justin? Varför är det alltid honom jag tänker på? Jag glömde bort att jag stod och blev om hållen av Jim, tid och rum försvann. Det enda som fanns i mitt huvud var Justin.
Varför tänkte jag alltid på honom? Varför kände jag mig så lycklig av det, men samtidigt så sorgsen? Vad var det som rörde sig i min mage när jag tänkte på honom? Varför hade jag blivit så nervös och osäker när vi stod så nära i förrådet?
Jag hade aldrig känt något liknande, inte ens för Jim.
Är det såhär det känns när man är kär, eller vad är det jag känner för Justin?
”Blaze?” ryckte mig tillbaka till verkligheten, och utan att kolla upp puttade jag bort Jim och hoppade ut genom fönstret. Jag sprang och sprang, utan att veta vart. Men när jag slutligen stannade, hade jag sprungit runt i princip hela Atlantas utkant, och var nu utanför mitt hus, nej…
Det var hans hus, Justin. Vad fick mig att springa hit?
Jag började gråta igen och återvände hem, ytterst sakta. Ungefär i människo- takt. Väl framme gick jag in i köket och öppnade kylen, men allt reservblod var borta.
Som på signal började mitt inre skrika efter blod, och jag kröp ihop till en liten boll av smärtan. Jag hade inte druckit på väldigt länge, jag hade bara tänkt på allt annat. Om jag inte fick blod nu skulle jag sluta fungera, för det var det som hände med oss vampyrer när vi inte får blod, våra kroppar förtvinar och vi blir till aska.
Men jag är redan för svag, för svag för att jaga, till och med för svag för att stjäla från ett sjukhus.
”Jim?” ropade jag så högt jag kunde. Hur kunde detta hända? Och så snabbt? Nyss sprang jag runt hela Atlanta, och nu kan jag knappt få fram ett ljud. ”Jim?” försökte jag en gång till. Men jag lät fortfarande som en kvävd kråka. Efter några djupa andetag försökte jag ännu en gång, och tog i med mina sista krafter. ”JIM?” nu lät det högre, men ändå bara som vanlig pratton, men vi vampyrer har ju bättre hörsel, så varje dag lät det som att alla skrek. Jim kom snabbt nerför trappan och hukade sig bredvid mig.
”Blaze?” hasplade han ur sig. Han lät orolig, förtvivlad, och hjälplös.
”Blod.” var det ända jag fick ur mig, så lågt att en människa inte skulle ha uppfattat det. Jag hade aldrig varit med om detta, och Jims ansiktsuttryck talade om att han inte heller varit det. Han hade berätta att man blev svagare, och tillslut dog om man avstod från blod för länge. Men ingen av oss visste att det skulle gå såhär fort. Allting började bli en aning suddigt, och jag fick en massa vita fläckar i synfältet. Dem rörde sig sakta, och växte sig allt större. När dem tagit över helt kunde jag inte längre få ur mig ett ljud. Var Jim kvar? Hade han lämnat mig här för att dö?
"... was Jim still here? ..."
KOMMENTERA!
"A relationship isn't a test, so why cheat?"
Ja, jag gillar inte heller hela det där konceptet med att någon ska vara otrogen. Men det finns ju undantag, när någon typ kysser sitt ex utan att ens tänka på det typ, det där lät ju inte så bra, men ni kanske förstår!
I.W.G.U.E.F.Y-Chapter 12-What does it mean?-part 2
Jag kom upp till mitt rum efter att återigen ha fått en lång utskällning av mamma eftersom att klockan nu var 2.
Utmattad la jag mig på sängen och stirrade upp i taket. Blaze… hon var så annorlunda, inte alls som någon tjej jag tidigare dejtat. Men jag gillar henne, hon är speciell.
En dejt, ville hon gå på fler? Vi hade nästan kyssts där i förrådet, men det behövde inte betyda något. Hon sa ”Tack, vi ses”. Betyder det att hon ville ses igen eller inte, för det kunde ju betyda både och…
Varför är allting alltid så krångligt!?
Jag suckade frustrerat och reste mig upp för att gå in i badrummet.
Det var nu ett tag sedan jag och Blaze vart på dejt, men efter det hade vi inte hörts eller setts. Jag hade varit väldigt upptagen, åkt till L.A för att jobba på mitt nya album, olika intervjuer, och nu var jag på väg till NRJ MUSIC AWARDS. Jag hade kommit till Frankrike igår, och sovit i princip sen dess. Mitt liv var väldigt hektiskt, och jag hade svårt att hitta tid för vänner och familj.
♦
NRJ MUSIC AWARDS hade varit kul, men nu ville jag verkligen bara sova. Så fort jag fick en ledig minut så sov jag, vilket var så sjukt tråkigt, eftersom jag hellre ville spendera den tiden med mina nära och kära. Men när jag hälsat på mormor och morfar i Stratford hade jag somnat där med, samma sak när jag, för bara en dag, träffade pappa och mina syskon. Det var alltså väldigt tråkigt, men jag kunde inte hjälpa det.
Jag kom in på hotellrummet och somnade på sängen.
♦
Jag spände fast säkerhetsbältet och hörde kaptenens röst i högtalarna.
”Ja, mina damer och herrar, då är det dags för att flyga iväg. Vi beräknar att vara framme i Atlanta om ca. 9 timmar, klockan är då 6pm där. Vi i personalen önskar er en trevlig flygtur.”
Jag pluggade in mina Beats by dr Dre och satte igång en spellista med lugna låtar, som jag brukade lyssna på när jag tänkte.
Jag och Blaze hade nästan kyssts, vi höll hand och hon sa att vi skulle ses, men ville hon verkligen det? Eller var det bara så man sa? Hon hade inte hört av sig, så jag lutar åt det sistnämna…
Fast hon kanske väntar på att jag ska runga henne, så båda bara väntar?
Jag skulle gärna gå på en dejt till, kanske bli mer än vänner, om vi nu är det…
Men vill hon det? Hade hon tagit med sig dejter till roliga ställen innan, simhallar mitt i natten, eller kanske en galleria?
Varför är allting alltid så komplicerat…
Med Selena hade det varit lätt, hon gillade mig och visade det tydligt. Fast det kanske var därför det inte höll, vi kanske gick för snabbt framåt.
Tillslut somnade jag och vaknade inte förrän vi var framme.
"... music ..."
Jag hade inte hört från Justin än, och jag antog bara att han inte ville träffas igen. Han kanske inte gillar att jag bryter mot lagen, vilket är synd, för jag mår bra av att vara med honom. Men jag förstår, alla är inte odödliga, kan spendera 100 år i fängelset utan att ha förlorat någon tid alls. Plus att han är en bra kille, han är ödmjuk, omtänksam och allt det där man kan önska av någon.
Varför skulle han då vilja vara med mig?
En konstig tjej som bryter mot lagen och inte bryr sig om någon annan än sig själv?
Med en suck hoppade jag ner från grenen, 20 meter upp, som jag satt på och landade mjukt på huk. Jag ville ringa Justin, men om han inte hört av sig så var han för upptagen, eller ville helt enkelt inte. Plus att jag hade annat att tänka på, min plan, jag hade ännu inte hittat boken. Om det nu var en bok, det är i alla fall vad jag tror att det är.
Jag hoppade upp och tog tag i fönstret som var någon meter från marken, sedans vingade jag mig up och tog tag i stupröret som var bredvid. Jag var noga med att inte ge ifrån mig minsta ljud, då jag smugit ut utan att Jim hört. Jag orkade bara inte med hans tjat. Jag klättrade upp till taket och gick på den 2 centmeter tjocka kanten, den enda ytan som inte var hal, och därmed den enda som går att gå på.
När jag kom fram till mitt fönster hukade jag mig ner och tog tag i stuprännan för att sedan svinga mig ner och in genom fönstret. När jag återigen landade mjukt på huk hörde jag Jim närma sig och satte mig snabbt vid den strategiskt påslagna datorn. Dörrens vingades upp med en väldig kraft och Jim stack in huvudet.
”Välkommen in, tack för att du knackade…” muttrade jag och vände blicken mot datorn igen.
”Vad var det som lät?”
”Vadå lät?”
”Det lät som en låg duns.”
”Jaha, jag vet väl inte! En fågel kanske krockade in i väggen eller något.”
”Nej, det kom härifrån.”
”Men gud! Vad fan är ditt problem, Jim? Jag sa att jag skulle ge dig en till chans, om du inte vill ha den så kan du säga det istället. Jag ska inte behöva trippa runt på tå för att tillfredsställa dig, du ska lita på mig och jag ska kunna lita på dig.” han stod bara stilla och kollade en aning skyldigt på mig. ”Förstår du vad jag säger? Det känns som att jag sagt det här 1000 gånger, men det åker bara in och direkt ut igen.”
”Nej, Blaze…” sa han lite ledset. ”Jag hör dig, och jag förstår. Men du gör det svårt för mig, jag får knappt röra dig, än mindre kyssa dig! Det är inget förhållande det heller…”
”Men har du inte förstått? Vi är inte tillsammans just nu. jag sa att du skulle få bevisa för mig att du fortfarande älskar mig, så som jag älskar dig. För som det är nu, så skulle jag aldrig kunna tänka mig att bli ihop med dig, trots att jag älskar dig.” när jag sa dem orden insåg jag hur sanna dem var. När jag varit med Justin hade mina känslor för Jim försvunnit helt, men nu när han var borta så…
"You need to trust me."
Dem fanns kvar, det skulle dem nog alltid göra, även om Justin kom tillbaka nu. Jim var min första kärlek, min första kyss, den första och enda jag haft sex med. Han är den enda som sett mig naken, förutom de tjejer i skolan när man byter om, och han är den enda jag sett utan kläder. Kan sådana känslor verkligen försvinna? Eller hade jag bara inte tänkt på dem?
Kanske skulle jag välja Jim, kanske skulle jag bli tillsammans med honom igen. Vi kunde flytta, börja om igen. Vi kunde bosätta oss i en stuga mitt ute i skogen, då skulle vi inte behöva flytta, ingen skulle veta att vi var där, och ingen skulle tycka det var konstigt att vi inte åldras.
Det skulle vi kunna göra, det kanske fortfarande finns hopp för mig och Jim.
Jag kanske ska lämna Atlanta, alla människor, även Justin…
KOMMENTERA!
PS.
Vad tycker ni om designen, alla ser den bra nu va?
:)
AWAY AWAY
"I'm erasing all the unvanted rama out of my life, because at the end of the day all I'm trying to be is happy."
PUSSAR!
"Butterflies don't know the color of their wings, but human eyes know how beautiful it is. Likewise, you don't know how good you are, but others can see that you are special."
Lägger inte upp alla här, ska skriva ju!
I.W.G.U.E.F.Y-Chapter 12-What does it mean?-part 1
”Tack.” sa jag och svalde hårt när jag hörde min röst. Jag hade gråtit, men eftersom jag inte kunde få tårar så hade det inte märkts. Han log bara ett varmt leende som svar och jag kände en underlig känsla i magen. Det kändes som att något flög runt inom mig, som tusen små fjärilar ungefär. Utan att ens tänka ställde jag mig långsamt på tå och lutade mig närmare honom.
Våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra när dörren i entrén återigen öppnades.
”Men skit i det!” hörde jag en röst säga. Snabbt stod jag vanligt igen, men utan att backa bort från Justin.
”Nej, vi måste kolla förråden. Kom nu!” båda stod stilla och kollade spänt på dörren.
Dörren till herrarnas omklädningsrum öppnades först, och jag försökte komma på något att göra. Något blått i ögonvrån fångade mitt intresse och jag sträckte ut handen för att dra ner det som visade sig vara en flyt- leksak. Jag ställde den stora fyrkanten framför oss och hoppades på det bästa.
Dörren till omklädningsrummet öppnades och stegen närmade sig, båda höll andan och dörren öppnades.
”Ja, nu har du kollat. Är du nöjd? Jag vill åka hem!”
”Jaja, jag kommer…”
Sa dem 2 männen till varandra. Hade vi klarat oss?
Dörren öppnades och stegen försvann ut i entrén, sen låstes den dörren och det blev knäpptyst i simhallen.
”Klarade vi oss? Har dem gått?”
”Jag tror det…” mumlade jag till svar och släppte Justin. Men när jag lät handen falla från hans axel fångade han den i sin och puttade sedan bort den stora flyt- saken.
Jag kollade ner på våra händer och ett leende tog över mina läppar. Va? Varför ler jag så? Vad händer med mig? jag har ju varit på dejt med miljontals killar under alla år, bara för att få blod, men ändå. Vad är det som är så speciellt med Justin? Förutom att han är en sådan otroligt snäll och äkta person.
”Ska vi gå?” jag rycktes ur mina tankar och kollade upp på honom.
”Mm…” svarade jag och hans leende smittade av sig på mig. hans leende fick en känsla att gå genom min kropp, var det… värme? Det var svårt att avgöra då jag inte kunde känna temperatur, men det kändes väldigt underligt.
Vi gick ut till bilen och jag satte mig på förarsidan. När Justin satt sig startade jag bilen och åkte sakta iväg.
”Juste, din bil! står den kvar vid restaurangen?”
”Ja, men det är lugnt. Jag kan hämta den imorgon.”
”Okey.” sa jag släppte ratten med ena handen för att återigen sammanlänka den med hans. Jag såg från den svaga reflektionen i rutan att han log, och kände att han kollade på mig. det gav mig inte den där obehagliga känslan som jag fick när Jim kollade på mig, tvärtom.
Jag stannade utanför Justins hus och vi gick upp till hans hus, man brukar göra tvärtom, men jag gillade att vi inte gjort så.
Vi kom upp till dörren och stannade utanför.
”Justin!” ropade en röst inifrån. ”Kom hit nu!”
”Snart!” ropade han till svar.
”Nu!”
Han suckade och jag skrattade till lite.
”Tack, vi ses.” sa jag och ställde mig på tå för att snabbt kyssa hans kind. Jag släppte hans hand och gick tillbaka till bilen. När jag körde iväg såg jag i backspegeln att han fortfarande kollade efter mig, och kände mig väldigt lycklig.
♦
”Vart var du?” frågade Jim så fort jag kom innanför dörren.
”Ute.”
”Vart?”
”Men förstod du ingenting av det jag sa?” sa jag frustrerat. ”Du kan inte veta vart jag är hela tiden, jag måste få ha ett liv. Ha vänner, umgås med andra också. Vi har ju hela nätterna, när alla andra sover.”
”Mhm, jag vet vad vi kan göra på nätterna…” han stod snabbt väldigt nära och la armarna vid min svank för att dra mig intill sig. Han böjde sig ner och började kyssa mig på halsen, vilket bara sände tusentals rysningar av obehag genom min kropp.
”Nej, inte nu. Du har redan sumpat din chans.” jag puttade bestämt bort honom och i nästa sekund var jag uppe i mitt rum. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas, och förstod att han gått.
Jag var snabbt inne i hans hemliga rum igen, och började leta.
När han kom tillbaka alltför snart hade jag inte hittat något, och var besviken tillbaka i mitt rum.
Vad är det jag ska leta efter? Vart kan man hitta allt sånt här? En bok? Jo… det måste det ju vara!
Nu vet jag vad jag ska leta efter, bara att bli själv i huset igen.
Jag kom upp till mitt rum efter att återigen ha fått en lång utskällning av mamma eftersom att klockan nu var 2.
Utmattad la jag mig på sängen och stirrade upp i taket. Blaze… hon var så annorlunda, inte alls som någon tjej jag tidigare dejtat. Men jag gillar henne, hon är speciell.
En dejt, ville hon gå på fler? Vi hade nästan kyssts där i förrådet, men det behövde inte betyda något. Hon sa ”Tack, vi ses”. Betyder det att hon ville ses igen eller inte, för det kunde ju betyda både och…
Varför är allting alltid så krångligt!?
Jag suckade frustrerat och reste mig upp för att gå in i badrummet.
That Awkward Moment... (UPDATE)
Men nu vet ni i alla fall!
Man vill ju inte lägga ut något man inte är nöjd med!
UPDATE:
"Never tell your problems to anyone. 20% don't care, and the other 80% are glad you have them"
Men om det trillar in några fler så kan jag till 99.99999...% lova att det blir 2 kapitel till idag!
Så KOMMENTERA på!
I.W.G.U.E.F.Y-Chapter 11-Something in my stomach
”Så, ”Biebs”… vad vill du göra nu?” frågade jag när vi lämnade restaurangen.
”Jag vet inte.” sa han och skrattade lite åt smeknamnet jag använt hela ”dejten”. ”Vad vill du hitta på?”
”Hm…” jag tänkte efter ett litet tag innan jag svarade. ”Vi kan åka till en bar!” sa jag glatt.
”Blaze, vi är 17.”
”Åh…” mumlade jag skamset. ”Du har alltså inget falskt legg?”
”Nej..?” mumlade han frågandes och jag skämdes ännu mer. Justin var en sån bra och ärlig kille, en typisk såndär man kan ta med hem till mamma och var stolt. En sådan tjej har jag aldrig varit, och kommer nog aldrig bli…
Jag tog tag i Justins arm och drog med honom till min bil.
”Vart ska vi?” frågade han för 3:e gången när jag startade bilen.
”Vänta och se…” viskade jag med ett leende och körde iväg. När vi kom fram till badhuset stannade jag bilen och klev ur. Justin följde efter mig några steg, men tog sedan tag i min arm och jag stannade för att inte dra med honom när jag gick. ”Vad?” frågade jag och rynkade pannan.
”Vart ska du?” frågade han en aning nervöst.
”Men kom igen, följer du alltid lagen?” stönade jag och han kollade på mig med hård blick.
”Lagen finns av en anledning.”
”Ja, jag vet. Lagen finns till för att brytas! Kom nu!”
”Nej, Blaze. Alvarligt, ska du bryta dig in eller?”
”Men självklart inte!” sa jag och han såg lättad ut.
Hon fiskade upp något ur fickan och snurrade det på ena fingret.
”Jag har nyckel!” sa hon sedan glatt och började gå igen.
”Men är du är ju inte klok! Du kan inte gå in där nu, och vart fick du tag på nyckeln?”
”Den var bakom disken, så jag kopierade den.” sa hon med en axelryckning, som att det inte var ett dugg konstigt. Jag tappade hakan och bara stirrade på henne. ”Okej, Justin. Jag ska in, du kan stanna här, eller följa med!” med en suck följde jag efter henne in i den nu tomma simhallen. När jag kom in såg jag henne inte, och en kall vindpust fick lokalens tomma mörker att verka ännu mer skrämmande, en rysning gick längs min ryggrad och jag svalde hårt.
”Blaze?” sa jag så högt jag vågade.
”Här.” rösten som var precis vidd mitt öra fick mig att hoppa till. Mitt hjärta gick upp i 180 och jag vände mig om för att mötas av Blaze, som bet sig i läppen för att inte skratta.
”Gosh…” mumlade jag. ”Gör inte sådär!”
”Sorry.” sa hon med ett snett leende. ”Här.” hon höll fram något och jag kollade konstigt på henne.
”Vad är det?”
”Men, hallå? Vi ska bada! Jag tog dem från affären.” nu såg jag att det var ett par badshorts, och rynkade pannan.
”Nej, vi går nu!”
”Okej, fine. Gå du, men jag ska i alla fall bada!” hon log snabbt innan hon vände sig om och började gå mot skylten ”omklädningsrum”. Precis som när vi skulle in hit så suckade jag, men följde efter. Jag ville inte vara själv här, och heller inte lämna henne själv. Jag gick igenom herrarnas omklädningsrum för att gå ut till poolen där Blaze säkert redan var.
Jag öppnade dörren och såg henne stå vid kanten. Hennes klänning föll till golvet, likaså min haka. Min blick for över hennes kropp innan hon snabbt dök ner i vattnet. Jag skakade på huvudet och vände blicken mot den svarta natten utanför fönstren.
Jag drog ner dragkedjan i klänningens sida och lät den falla på klinkers-plattorna som täckte golvet. Sedan tog jag ett lugnt andetag och dök ner i vattnet. När jag kom upp till ytan kollade jag på den svarta himlen utanför. Stjärnorna var många, och vackra. Det var en av de få saker jag aldrig tröttnade på, stjärnhimlen. Hur många gånger jag än såg den, så var den alltid lika fängslande och vacker.
Ett ljud bakom mig fick mig att komma ihåg att jag inte var ensam.
”Hoppa i!” sa jag medan jag vände mig om mot Justin, men han hade fortfaran depå sig sina jeans och sin skjorta, till och med sin jacka. Utan att svara satte han sig på huk vid kanten och känd på vattnet med fingertopparna.
”Det är ju iskallt!” utbrast han och viftad med handen för att få bort det tydligen kalla vattnet.
”Nej, det blir varmare när man är i!” sa jag. Något jag hört många säga förut, så det borde väl stämma.
”Jag står nog över ändå, kom nu!”
”Vadå, är du feg?”
”Nej, bara mänsklig.” det gjorde ont. ”Bara mänsklig”. Det är inte så ”bara” att vara mänsklig, det är något han ska vara lycklig över. Jag önskar så att jag var mänsklig. Av någon anledning, som jag inte förstått ännu, så har jag börjat önska det mer och mer.
”Kan vi gå nu?” frågade jag lite ängsligt, rädd att någon vakt eller så skulle komma.
”Snart.” svarade hon dovt och började simma mot mig. ”Varför så bråttom?” frågade hon när hon var framme vid kanten. Det var nu bara några decimeter mellan våra ansikten, eftersom jag satt på huk precis framför henne.
”Ehm…” blev mitt svar då hennes närhet fick mig att tappa tråden. ”Det… Det kan ju komma någon… en vakt eller… eller någon… typ…” mumlade jag hackigt och hon log utmanande.
”Okej, vi kan gå om du vill.”
"Soon"
Han log och reste sig upp.
♦
Jag drog på mig klänningen och gick ut ur omklädningsrummet. Justin satt på en av bänkarna precis utanför och trummade nervöst med fingrarna mot träet medan hans blick var fäst på dörren.
”Ingen kommer komma!” sa jag och han kollade snabbt på mig med ett snett leende. Men jo, en nyckel sattes i låset och Justin stelnade till. Snabbt tog jag tag i hans arm och drog med honom in i omklädningsrummet. Man kunde höra steg ute i entrén och dem kom sakta närmare. Jag drog upp dörren till förrådet, jag är ganska säker på att den var låst, men jag hade förmodligen sönder det. Som tur var så var Justin så rädd att han inte ens märkte det. Jag knuffade in honom och stängde sedan snabbt dörren efter mig. Bara sekunder därefter hörde jag dörren till omklädningsrummet öppnas och personerna började gå runt därinne.
Skåp öppnades och stängdes, 2 män pratade glatt med varandra, dem var antagligen vakter. Stegen försvann bort, och Justin nästan kastade sig mot dörren, men jag tog snabbt tag i hans arm och höll fast honom. Han kollade ängsligt och stressat på mig.
”Dem är vid poolen, vänta.” viskade jag, knappt hörbart för en människa.
”På vad, att dem ska komma tillbaka och hitta oss?” viskade han tillbaka och det lät som att han skulle bryta ihop.
Hon kollade bara på mig och jag blev långsamt lugnare. När hennes grepp om min arm låssade gjorde det ont och jag blev förvånad över hur stark hon var.
”Så, vad är din plan då? Dem kommer komma hit vet du…”
”Jag vet inte… jag har liksom inte tänkt så långt…” viskade hon tillbaka och vände ner ansiktet. För första gången sen jag först sett henne såg hon rädd ut.
Jag vände ner ansiktet och kände en våg av rädsla gå genom kroppen.
Tänk om vakterna faktiskt skulle komma hit, och hitta oss här. Vad skulle hända då? Det skulle stå i tidningen, ”Justin Bieber bröt sig in i et badhus igår natt med en tjej.” Jag skulle helt klart hamna i tidningen, något jag inte kan göra. Det är väldigt svårt att byta identitet om man varit det, prytt varenda framsida i hela världen, för det är det som händer om man fångas på bild med Justin Bieber. Hur skulle jag då kunna ”leva”? Jag skulle behöva gå under jorden tills alla som sett bilden var döda, men jag kan inte bara leva undangömd i 90 år!
”Hey.” visade Justin och satte handen under min haka för att vända upp mitt ansikte igen. ”Det kommer ordna sig, du har rätt. Dem kommer nog inte in hit!” jag log lite svagt åt hans försök att trösta mig, vilket säkert hade funkat om detta inte hade varit så farligt som det faktiskt var för mig. Det hade varit tyst länge nu, och jag var nästan säker på att dem hade gått, men precis när jag tänkte öppna dörren kunde vi höra stegen igen.
Nu var det jag som blev mest rädd, när stegen kom närmare, och bara var någon meter ifrån, slog jag armarna runt Justin och pressade ansiktet mot hans bröst. Han la armarna runt mig och vilade huvudet mot mitt.
Men dörren öppnades inte, istället försvann stegen bort, och efter någon minut hörde jag dörren i entrén öppnas, stängas, och låsas. Vi hade klarat det, dem hade gått! Men jag kunde inte röra mig. så vi stod stilla där ett litet tag innan jag slutligen lutade mig bak och kollade upp på honom.
”Tack.” sa jag och svalde hårt när jag hörde min röst. Jag hade gråtit, men eftersom jag inte kunde få tårar så hade det inte märkts. Han log bara ett varmt leende som svar och jag kände en underlig känsla i magen. Det kändes som att något flög runt inom mig, som tusen små fjärilar ungefär. Utan att ens tänka ställde jag mig långsamt på tå och lutade mig närmare honom.
Våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra när dörren i entrén återigen öppnades.
”Men skit i det!” hörde jag en röst säga. Snabbt stod jag vanligt igen, men utan att backa bort från Justin.
”Nej, vi måste kolla förråden. Kom nu!” båda stod stilla och kollade spänt på dörren.
Vad händer nu då..?
Bloggen
